KOLONIALISMEN AV SAPMÍ

1000-talet ≈ 1050 De första missions-pionjärerna som predikade kristendom i Sápmi var Adalvard den äldre och Stenfi (Staffan, norrlänningarnas apostel).


1080 Olof Skötkonung döps i Västergötland av katolska kyrkan.

1345 alt. 1346 Samer i Torneå blev döpta av ärke­biskopen Hemming Nilsson, Uppsala

1389 Den samiska Heliga Margareta från Lycksele eller Åsele, blev hänförd av evangeliet. Efter flera uppen­barelser vandrade hon till Uppsala, Sträng­näs och Vadstena för att uppsöka kyrkans män. I Skåne träffar hon Nordens mäktiga unisons­drottning Margareta (Malmö) och ärke­biskopen Magnus (Lund). Till­sammans skrev de ett brev till samerna, »att antaga den allmänneliga tron« (universo populo Lappenorum specialiter corone regni Svecie subjecto). Redan då vädjar de till ärke­biskopen i Uppsala om att främja omvändelse­arbetet bland samer.


1400-talet Återfinns skriftligt material som berör samernas religiositet.


1419 Efter ännu en långpromenad fick Margareta kung Erik av Pommern att utfärda ännu ett brev med rekommen­dationer för mission bland samer.

1526 Gustav Vasa dikterar i ett brev till lagmannen för lappmarken att svensk lag ska gälla i lappmarken.

»Från och med 1600-talet stärkte i synnerhet den svenska kyrkan sin närvaro i lappmarkerna och i försöken att omvända vad som sågs som en hednisk och ociviliserad befolkning nedtecknade svenska präster och protokollskrivare samiska berättelser och anspråk. Det är genom dessa berättelser och dokument som en historia om kolonisation och kulturmöten i Sápmi framträder.« (G Fur, Att sona det förflutna; Artos & Norma bokförlag, 2016, 153-190 s)

1600-talet Kronan (statens) intresse för Lappland intensi­fierades. Och snart skulle de överta och hävda att marken tillhörde dem.

1606 Kung Karl IX ville ha bättre kontroll över skatteindrivning och handel och samerna skulle »tvingas in« under svensk överhöghet.

1634 Samen Peder Olofsson finner silvermalm i Nasafjäll i Pite lappmark.


1673 Boken Lapponia, skriven på latin av Schefferus utkommer.


1685 Karl XI befaller att samiska religionen ska krossas, nåjdernas trummor ska brännas, seitar ska rivas och samiska heliga platser ska skändas. Och det gjordes också så.


1600-1700-talet Spåtrummor samlades in och brändes, de ansågs som trolldom och var förenade med risk för dödsstraff för innehavaren. Idag finns cirka 70 trummor kvar som ett resultat av de nitiska missio­närernas framfart. Dåtidens teologiska synsätt tyckte att nåjden (schamanen) var en trollkarl och stod i förbund med djävulen så hens verksamhet fördömdes och förbjöds.

Samerna tvungna att lämna deras tro på många gudar, på naturfenomen och naturen i sig självt, allt som fanns i naturen var besjälat jojken demoniserades, bassebájkke helig plats, seitar förstördes, riter såsom offer-, begrav­nings- och björngravar förbjöds. Samernas traditionella religon och tro skulle ersättas med kristen gudstjänst. Kyrkor byggdes på strategiskt viktiga platser. Med det förstördes samernas rörelsemönster. Från de heliga platserna; de som användes av hela gruppens män och utgjorde en huvudofferplats; de som var kopplade till jakt, fiske och renskötsel och som användes av lokala grupper; och slutligen heliga platser som användes av både män och kvinnor och som fanns i anslutning till vistet eller i kåtan. Samerna hade sin tro tillgänglig överallt.

Barnen togs från sina föräldrar till en typ av angiveriskola för att lära sig ange sina släktningar som fortfarande utövade sin egna religon. De var tvugna att gå på kyrkans gudstjänster och det fanns olika straff (böter, fängelse eller dödstraff) om de icke kom till kyrkan. Religion var ett maktmedel.

Samerna var tvunga att lämna renhjorden för att besöka kyrkan och de tvingades skicka sina barn till skolan och där fick de de inte behålla sina egna namn.

För samerna betydde tvångskristnandet ett stort ingrepp i den egna kulturen, eftersom en viktig del av familjen plötsligt inte ansågs existera. De hade en helt annan syn på döden än de kristna. I det samiska sam­hället var de döda förfäderna fortfarande en viktig del av familjen. Många samer fortsatte med sina traditionella ceremonierna i hemlighet.


1746–1941 Kyrkan inrättade lappför­samling­arna i Jämtland-Härjedalen; Frostviken, Hotagen, Undersåker och Tännäs. Denna segregering av samer innebar att de fråntogs flera medborgeliga rättigheter, såsom rösträtt, kommunala rättigheter (skola, fattigvård, kyrka).


1800-talet Trosskiftet i Sápmi tog mycket lång tid i anspråk och slutfördes inte förrän under det artonde seklet. Avgörande blev den mission som utgick från »samenes apostel« Thomas von Westen (1682–1727).


1800- och 1900-tal Plundring av gravar från grav­platser och kyrkogårdar i Sverige liksom i övriga delar av Sápmi. För att mäta och registrera samiska huvuden. Kranium och ben finns fort­farande kvar på museum och andra ställen världen över.

1852 Kautokeino-upproret.


1915 Herman Lundborg blir landets första docent och även en av världens första forskare i ämnet, som kallas »rasbiologi och medicinsk ärftlighets­forsk­ning«. Vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet


1922 Statens institut för rasbiologi med Herman Lundborg. Mätningar och forskning gjordes nu också på levande samer. Kyrkbokföringen låg som en grund till inhämtning av lokalbefolkningens uppgifter.

En bred kartläggning och bearbetning av frågor kring kyrkans relation till urfolket samerna ges i utredningen Samiska frågor i Svenska kyrkan (Svenska kyrkans utredningar 2006:1). Här beskrivs utan omsvep kyrkans deltagande i ett förtryck där man »varit en del av en koloniserande statsmakt i områden där det funnits en urbefolk­ning. En del i detta förtryck har varit viljan att förhindra att samiska historiska särdrag, särskilda traditioner och samisk kultur kommit till uttryck.«