Julius Ceasar inbringade ordning i romarnas ganska skitdåliga kalendersystem. Han lanserade sin egna kalender, den Julianska kalendern år 46 f. Kr. alt 668 f. AH. Världen skulle bli mer exakt, bara det att den julianska kalendern med 365 dagar och skottår vart fjärde år var inte så exakt och perfekt som han trodde. Ändå höll sig den gamla tiden kvar 1 700 år i Sverige.

För hundra år sen fanns det fortfarande nationer som höll fast i den gamla stilen.

Sverige var en av de sista länderna i världen som övergav den »gamla goda tiden« och övergick till den nya stilens tideräkning, den Gregorianska. Den 1 mars 1753 kramade vi om den nya stilen och har sedan dess varit i den  (bilden till vänster, mobil högst upp). Med den flyttades vårdagjämning till 20 eller 21 mars, beroende på allt som rör sig. Innan den Gregorianska tiden, nya stilen, så låg vårdagjämning på Gregorius dag 12 mars.

En annan viktig sak med Gregorius kalender är att skottåret justerades till vart fjärde år plus att det hoppar över ett gäng dagar, om en ser på ett 400-årigt perspektiv. Vi borde fira tidsräkning istället för att hylla en gammal gubb-kung, som nu har blivit en bakelse. 

I början av 1700-talet bestämde sig Sverige för att köra Den Svenska kalendern istället för att omfamna den nya stilen. I ett dussin år klarade vi av vår egna kalender, bland annat med en februari à la 17 dagar (bilden till höger, mobil längst ner).

Efter misstaget gick vi tillbaka till den gamla stilen och höll på så i 41 år. Om 1600- och 1700-tals perukgubbar istället hade använt den samiska kalendern så hade vi haft XIII månader, åtta årstider och varje vecka hade haft ett eget namn och inte ett nummer.

Utgår ifrån lunisolarkalendern, som också babylonierna, gammel-grekerna, den judiska, den kinesiska och förjulianska romerska gjorde. Lunisolar är både måne och sol i ett. Den muslimska kalenderns årräkning började 622 e.Kr. och heter AH. Muslimernas söndag är fredag.

Alla världens olika kalendrar (tideräkningar) har många gånger börjat från stjärnhimlen.